Eva-Britt Svensson (V)

Fredagen den 22 juli chockades Norge och övriga världen av ett bombdåd i centrala Oslo och en massaker mot Arbetarpartiets ungdomsförbund under sitt läger på Utöya.

Det går bara att spekulera om huruvida terrorbrotten begicks i ensamhet eller om det finns ett nätverk bakom. Förhoppningsvis kommer den rättsliga utredningen att klargöra en del. Men även om terrordåden begicks av en ensam galning så begicks de inte i något politiskt vakuum. Terroristen är en produkt av den tid han verkar i, en tid där fascismen i olika mer eller mindre rumsrena skepnader växer sig starkare i en rad europeiska länder.

Terroristen var under en rad år aktiv i det invandrarfientliga Fremskrittspartiet, sedan länge en maktfaktor i norsk politik. Han har varit en del av den norska, nordiska och europeiska antimuslimska miljön som i Sverige har sin motsvarighet i Sverigedemokraterna. Härom året skrev Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattida att den växande muslimska befolkningen i Sverige är “vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Åkesson lovade att göra allt som står i hans makt för att “vända trenden”.

Terrordåden i Oslo och på Utöya är en väckarklocka för alla demokrater och humanister. Vi måste nu på allvar samla våra krafter och mobilisera mot de högerextrema och antimuslimska krafterna som hotar våra demokratier.

De norska terrordåden har fått Europol, EU-polisen med högkvarter i holländska Haag, att reagera yrvaket. Europol deklarerar nu att de ska börja titta på de högerextrema grupperingarna och har kallat in experter som ska se över det aktuella läget. Sju medlemsländer, däribland Sverige, har tackat ja till att ingå i ett nätverk, EU First Response Network, där terrormissstänkta och högerextremister listas i en intrnationell databas. Men trots det nyväckta intresset -  för extremister även från högerhåll – så kommer Europol även i fortsättningen vara besatt av islamofobiska vanföreställningar som de högerextrema och invandrarfientliga kretsarna. Det vittnar följande uttalande av talesmannen för Europol Sören Kragh Pedersen till danska Politiken: “Det är vår bestämda åsikt att man inte får undervärdera hoten från islamistisk terrorism, man måste fortsatt hålla fokus på den miljön”.

Tacka nej-sidan för att vislapp EMU. Det skulle ju vara så stabilt och bra. Vi skulle förlora så mycket på att inte vara med. Men nu slipper vi dras med när Grekland, Irland, Portugal och kanske Italien (eurozonens tredje största ekonomi) faller.

Skälet till varför Sverige inte har EU-valutan är två. Det ena, och för EU det avgörande, är att Svereige inte knutit kronan till euron och därför inte uppfyller inträdeskravet om en stabil växelkurs. Det andra, och reellt det viktigaste oavsett vad EU tycker, är att svenska folket sagt nej i en folkomröstning. Om den EMU-positiva riksdagsmajoriteten vill avskaffa kronan krävs det i praktiken att de i en ny folkomröstning får stöd för detta, även om det är korrekt att Sverige till skillnad från Danmark och Storbritannien inte har någon formell rätt att säga nej till euron.

EU:s fördrag är närmast hugget i sten, eftersom fördragsändringar måste godkännas av samtliga 27 medlemsländers regeringar och parlament.

En fördragsändring pågår just nu, EU:s krishanteringsmekanism ska permanentas. Det ger Sveriges riksdag ett utmärkt tillfälle att kräva ett juridiskt bindande undantag från euron, i utbyte mot att godkänna fördragsförändingen. Riksdagens position är utstark, man har i praktiken vetorätt, eftersom fördragsförändringen måste godkännas av samtliga medlemsländers parlament för att träda i kraft. Dags för riksdagen att agera. Att se till att Sverige har lika starkt juridiskt bindande undantag från euron som Danmark och Storbritannien.

För en vecka sedan presenterade den brittiska högerregeringen sitt förslag om privatisering av den offentliga sektorn. Som något av ett ödets ironi lämnade samma dag det privata vårdföretaget Southern Cross in sin konkursansökan. De driver äldreboenden och 31.000 äldre riskerar nu att hamna på gatan.

2005 köptes Southern Cross av riskkapitalbolaget Blackstone. Det första som bolaget gjorde var att sälja fastigheterna med äldreboenden och sedan skriva hyreskontakt som garanterade en årlig hyreshöjning. Efter att ha plundrat bolaget på dessa tillgångar börsnoterades Southern Cross för 640 miljoner pund och Blackstone gjorde en rejäl vinst.

Tanken var sedan att mjölka kommunerna på pengar för vården av äldre, men finanskrisen 2008 satte stopp för detta eftersom staten började dra in bidrag till kommunerna. Southern Cross begärde sig då i konkurs. Idag drivs 90 % av äldrevården i Storbritannien i privat regi.

Högerregeringen vill nu utvidga privatiseringen av den offentliga sektorn till att gälla även skolor och sjukvård, som en del av de största åtstramningarna i Storbritannien sedan andra världskriget. Över 95 miljarder pund ska skäras från statsbudgeten på fem år, med konsekvenser som knappt går att överblicka.

Enligt ett internt PM från en rådgivare till regeringen som publicerats av the Observer beräknas 40.000 familjer tvingas från sina hem på grund av det minskade bostadsbidraget – bara en av otaliga åtgärder som ingår i åtstramningspaketet.

Nu tycks motståndet mot nedskärningarna och privatiseringarna vara på väg att vakna på allvar. Hundratusentals lärare och andra offentliganställda gick nyligen ut i strejk, i den första av en rad utlovade protester mot regeringens reaktionära högerpolitik.

EU:s svar på den ekonomiska krisen är att skära ner, strama åt. De flesta europeiska vänsterpolitiker motsätter sig svältpolitiken. Men Socialdemokraternas EU-parlamentariker Olle Ludvigsson ger den sitt fulla stöd. Det reser ett stort frågetecken – håller Håkan Juholt med?

Det är viktigt att veta var den svenska socialdemokratin står i denna avgörande fråga för EU:s framtid. Särskilt som den svenska ekonomin är kraftigt beroende av vad som händer i Grekland, Irland, Spanien och andra krisande EU-länder.

I en artikel på Europaportalen (22/6) hyllar Olle Ludvigsson EU:s skarpa åtstramningspaket som han kallar ”ett positivt och nödvändigt redskap”. Han kritiserar också att ”delar av socialdemokratin i övriga Europa inte sluter upp bakom paketet”.

Ludvigsson skriver inte ett ord om de banker och spekulanter som orsakat den ekonomiska krisen. Istället menar han att ”den nationella budgetdisciplinen har på många håll varit otillräcklig”. Därför välkomnar han ”hårdare regler” och ”automatiserade sanktioner”.

Kommissionens och EU-parlamentets förslag i frågan är för mig skrämmande läsning som handlar om att stärka och centralisera den ekonomiska styrningen i EU. Syftet är att EU ska kunna styra ländernas offentliga utgifter, pensioner, arbetslöshetsersättningar och driva på privatiseringarna. EU ska också kunna straffa länder som inte uppfyller kraven med böter.

Ludvigsson menar att syftet med den strikta budgetdisciplinen är att ”skydda de mest utsatta grupperna i samhället”. Men i Kommissionens arbetsdokument om Sverige kan vi läsa om ”flaskhalsar på arbetsmarknaden”, bland annat ”relativt höga lönenivåer i den nedre delen av löneskalan, det starka anställningsskyddet och skillnader i detta avseende mellan fast och tillfälligt anställda”. Man ska vara blåögd eller nyliberal för att tro att den beskrivningen handlar om att skydda de mest utsatta grupperna i samhället.

Fackföreningsrörelsen är inte lika blåögd som Ludvigsson. Den europeiska fackliga samorganisationen tog redan i mars månad skarpt avstånd från kommissionens lagförslag. I demonstrationer runt om i Europa har hundratusentals fackligt aktiva visat sin motvilja mot förslagen att låta löntagarna betala den av bankerna och spekulanterna skapade krisen.

I det hårt krisdrabbade Irland faller nu den inhemska efterfrågan kraftigt, och BNP föll med 4,3 procent första kvartalet 2011. Detta är en direkt följd av EU:s fastlagda åtstramningspolitik.

Irlands LO (ICTU) säger att nedskärningarna ”kostar jobb och förstör människors liv”. Arbetslösheten är mer än 14 procent och den utbildade unga generationen emigrerar från den gröna ön.

Vi ser dagligen hur den grekiska fackliga rörelsen strejkar och demonstrerar för att stoppa den av EU fastlagda politiken, som sänker löner och pensioner och ökar arbetslösheten. EU tvingar den grekiska staten att sälja ut det mesta av sina företag och egendom för att betala av skulder som trots det bara kommer att växa. Europafacket säger i ett uttalande att denna politik kommer att hindra ekonomisk återhämtning, kvarhålla en hög arbetslöshet och öka fattigdomen och ojämlikheten i Europa.

Om detta skriver Ludvigsson intet. Han tycks vara en av de EU-parlamentariker som i det privilegierade livet i parlamentet förlorar kontakten med vanliga människors livsvillkor.

När Ludvigsson skriver att det ”inte har presenterats några trovärdiga alternativ” så visar han sin egen isolering och oförmåga att lyssna till folkliga och fackliga rörelser. I de värst drabbade länderna, Grekland och Irland, har de fackliga rörelserna lagt fram konkreta alternativ som handlar om att sätta fart på hjulen igen genom offentliga investeringar för nya jobb, bättre miljö och levnadsvillkor.

På samma sätt finns det förslag på EU-nivå från fackliga, sociala och politiska organisationer som betonar vikten av offentliga investeringar för att skapa nya jobb och en ekonomi som är socialt och miljömässigt hållbar. Vi är många som anser att man inte kan bromsa sig ur en uppförsbacke.

Det hade inte känts märkligt om jag skrivit denna artikel om svenska moderater i EU-parlamentet, men det är både märkligt och sorgligt att behöva skriva den om en ledamot som säger sig representera arbetarrörelsens värderingar. Det är därför jag undrar vad Håkan Juholt har att säga. Är Ludvigsson en parlamentariker som gått vilse i EU:s högerkorridorer? Eller representerar han svensk socialdemokratis syn på EU:s åtstramningspolitik?

Inte ens de största federalisterna kan förneka EU:s demokratiproblem och bristande legitimitet bland medborgarna. Den bristande legitimiteten tar sig bland annat till uttryck genom ett väldigt lågt valdeltagande vid EU-parlamentsvalen. Därför skulle det  vara intressant med en diskussion om grunderna till den bristande legitimiteten. Men vad gör då federalisterna och EU-förespråkarna? Jo, istället för att analysera och diskutera problemen så kommer de med det ena käcka förslaget efter det andra hur man ska öka valdeltagandet. Inte ett ord om att det kan finnas skäl varför EU-parlamentsvalen inte lockar till sig väljarna.

En del har föreslagit att medborgarna ska ha obligatorisk röstplikt och Thomas Bodström föreslår i sin bok “Inifrån” att en folkomröstning om monarkins vara eller icke vara ska anordnas i samband med EU-parlamentsvalen. Eftersom han utgår från att väljarna ska stömma tillvallokalerna för att avgöra monarkins famtid så skulle de i förbifarten – när de ändå befinner sig i vallokalen – också lägga en röst i parlamentsvalet.

EU-parlamentet har nu att ta ställning till ett annat förslag, det så kallade Duff-betänkandet. Det går ut bland annat på att alla väljare ska ha två röster i EU-parlamentsvalet. En röst på det egna landets kandidater. En röst på en så kallad europa-lista. Från den listan ska ytterligare 25 ledamöter väljas in. Duff skriver att dessa 25 ledamöter ska sedan bli ledande i parlamentet och visa kraft, styrka och ledning. Med andra ord ska de ha de viktigaste posterna och uppdragen i parlamentet. Det är inte svårt att inse vilka som kommer att finnas på denna europalista som kandidater. Naturligtvis kommer de att nomineras från de största medlemsländerna för att maximera antalet röster. De större medlesländernas inflytande ska alltså bli än större på bekostnad av de mindre mdlemsländernas inflytande. Men det inte litet naivt att tro att svenskar, portugiser, danskar med flera kommer att rusa till vallokalerna för att rösta in en för dem totalt okänd fransman eller tysk ledamot.

De här förslagen visar med all önskvärd tydlighet att EU-federalisterna inte tar demokratifrågan eller den bristande legitimiteten på allvar. Nej, de tror fortfarande att alla deras “uppifrån-förslag” är viktiga – istället för att ta diskussionen och debatten med medborgarna om varför de avstår från att använda sig av sin rösträtt.

Du kan läsa den här:  http://www.vguengl.org/upload/file/eurokrisen.pdf

På EU-toppmötet i midsommarhelgen var flyktingpolitiken en av frågorna på agendan. Bakgrunden var de 30.000 tunisier som tagit sig till EU via Italien och Cypern efter vårens turbulenta händelser i Nordafrika.

För att stoppa flyktingströmmar i framtiden beslöt EU:s stats- och regeringschefer för det första att om en utökad möjlighet att återinföra gränskontroller inom passunionen Schengen. EU-kommissionen ska lägga fram lagförslag i höst. För det andra att EU:s gränskontrollmyndighet Frontex ska få utökade befogenheter och möjligheter att köpa in båtar, flygplan och annan utrustning i stället för att vara beroende av lån från medlemsländerna.

Men farhågorna av stora flyktingströmmar till EU-länderna (och andra rika länder) är betydligt överdrivna, säger FN:s flyktingkommissarie António Guterres.

Siffror från FN:s flyktingkommissariat UNHCR som nyligen presenterades visar den enorma obalansen mellan industriländer och utvecklingsländer vad gäller flyktingar. 2010 levde 43,7 miljoner på flykt, i sitt eget hemland eller i något annat land, enligt siffrorna från UNHCR. Av dessa bor 80 procent i något av världens fattigaste länder.

Men detta hindrar inte ledarna för de rika EU-länderna att fortsätta täppa till muren mot omvärlden. Med påstådda flyktingströmmar som förevändning.

EVA-BRITT SVENSSON

Bild: Libyska flyktingbarn i södra Tunisien. Creative commons, Carolincik.

Svenska folket vill slå vakt om den militära alliansfriheten. Det framgår av 2010 års SOM-undersökning. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige ansöker om medlemskap i Nato har 2010 minskat till 18 procent, mot 22 procent 2009 och 24 procent 2008. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2010 ökat till 47 procent, mot 42 procent 2009 och 41 procent 2008.

Natomotståndet är största bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Därefter följer sverigedemokrater, kristdemokrater samt folkpartister och moderater. Natomotståndarna är fler än Natoanhängarna i samtliga partier.

Svenska folket är klokare än dess valda företrädare.

Genom att ratificera Lissabonfördraget har riksdagen (högeralliansen och socialdemokraterna) godtagit att EU ska utveckla ett gemensamt försvar. Det är nu inte längre fråga om något som skulle kunna inträffa utan något som kommer att ske. Det är bara tidpunkten som är kvar att bestämma. I sin tur betyder det att riksdagen skrivit under på att vi kommer att överge vår militära alliansfrihet så småningom.

I praktiken kommer EU:s militär under överskådlig tid att vara beroende av Nato. EU:s militär be¬höver tillgång till Natos resurser för större operationer Detta betyder att det är de EU-länder som är med i Nato som kommer att vara styrande för utvecklingen – det vill säga Nato kommer att vara hästen som drar EU-vagnen.

Idag har neutralitetspolitikens dödgrävare nått halvvägs. Vi är fullvärdiga medlemmar i EU och ”hangarounds” i Nato. Och med Lissabonfördraget flätas EU:s och Natos militära strukturer allt mer samman.

Säg nej till militariseringen av EU och medlemskap i Nato. Den militära alliansfriheten värnar Sveriges oberoende och ger handlingsfrihet i situationer av krig eller kris i omvärlden.

EVA-BRITT SVENSSON

EU-parlamentets majoritet röstade idag för mer makt till EU att styra över medlemsländernas ekonomier. Åtgärdspaketet om ekonomisk styrning röstades igenom med skärpta åtgärder jämfört med kommissionens förslag.  

Därmed använder parlamentet den nya makt det fått i Lissabonfördraget till att angripa medlemsländernas självbestämmande.

Det så kallade sexpacket stärker EU:s kontroll över medlemsländernas ekonomier. EU ska kunna gripa in i lönebildningen och styra ländernas offentliga utgifter, pensioner och arbetslöshetsersättningar och driva på privatiseringar. Kommissionen ska kunna föreslå böter för länder med makroekonomisk obalans.

Åtgärdspaketets text godkändes i dagens omröstning, dock sköts slutomröstningarna upp till julisessionen. Detta för att inte låsa förhandlingarna med ministerrådet.

Svenska folket har aldrig godkänt att ge EU makt över vår ekonomi, vår lönebildning, våra pensioner, vår välfärd. Jag ser dessa åtgärder som ett ekonomiskt maktövertagande. Jag anser att regeringen måste säga nej.

Greklands socialdemokratiska regering klarade med knapp marginal förtroendeomröstningen i parlamentet i Aten. Nu tornar nästa utmaning upp sig. Ett stålbad ska, trots massivt folkligt motstånd, pressas fram till nästa vecka.

Då ska parlamentet klubba igenom ett åtstramningspaket motsvarande 28 miljarder euro, en åtgärd som den så kallade trojkan – EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) – ställer som villkor för nya lån. Vart femte jobb ska bort i offentliga sektorn, pensionerna och ersättningarna till arbetslösa och sjuka ska sänkas. Dessutom ska omfattande privatiseringar av statlig egendom och statligt ägda företag genomföras till ett värde av 50 miljarder euro.

Nästa vecka kan den folkliga protestvågen nå nya höjder eftersom de två största fackliga organisationerna varslat om strejk. Bland demonstranterna på Syntagmatorget i Aten talas det om att omringa parlamentet för att hindra politikerna från att komma in och rösta om krispaketet.

Åtstramningarna är som att försöka släcka en eld med bensin. Situationen blir bara värre i ett Grekland som redan befinner sig i recession. Ekonomin backade under första kvartalet med 5,5 procent, arbetslösheten har stigit till 16,2 procent och statsskulden fortsätter att skena iväg mot 160 procent av BNP.

Men i affärstidningarna redovisas att det är en strålande affär för dem som nu lånar ut pengar till Grekland. De tjänar miljarder i ränteintäkter. Förutom skulderna till grekiska banker är den grekiska staten skyldig franska banker omkring 53 miljarder euro, och tyska banker har fordringar på omkring 34 miljarder euro.

EVA-BRITT SVENSSON