Eva-Britt Svensson (v)

I april förra året satte EU-kommissionen upp Grekland på den så kallade svarta listan över länder med otillåtet stora underskott i de offentliga finanserna. Tillståndet för Greklands offentliga finanser har därefter visat sig vara långt allvarligare än vad man tidigare trott. Budgetunderskottet blev förra året nära 13 procent av BNP, vilket är mycket långt över den högsta tillåtna nivån 3 procent av BNP. Statsskulden, som inte får vara större än 60 procent av BNP, väntas till år 2011 stiga till cirka 135 procent av BNP.

I oktober fick Grekland en ny regering under ledning av socialdemokraten Giorgos Papandreous. Han utlovade drastiska åtgärder för att komma tillrätta med det gigantiska underskottet och den växande statsskulden. De löpande utgifterna, inklusive sociala välfärdsutgifter, ska sänkas med 10 procent under 2010. Lönerna i offentlig sektor ska frysas. Bara var femte plats som blir ledig när statliga tjänstemän går i pension ska återbesättas.

Ett steg i rätt riktning. Så kommenterade EU-kommissionären Joaquin Almunia premiärminister Papandreous åtstramningspaket.

Två månader senare skärper EU-kommissionen kravet på att Greklands budgetunderskott ska sänkas kraftigt. Grekland får fram till 2012 till att pressa underskottet i EU:s stabilitetspakt, som är på 3 procent av BNP. Regeringen Papandreou ”rekommenderas” att sänka lönerna och minska antalet anställda i den offentliga sektorn, och genomföra marknadsliberala strukturreformer såsom att försämra pensionsvillkoren och höja pensionsåldern samt ”effektivisera” hälsovårdssystemet och avreglera arbetsmarknaden.

EU-kommissionen beordrar regeringen Papandreou att snarast ta fram en tidsplan för när åtgärder ska implementeras och komma med en detaljerad plan över insatserna. Redan om en månad vill Bryssel ha en ny rapport från regeringen i Aten. Därefter återkommer granskningen var tredje månad. Vid varje granskning kan kommissionen presentera bindande förelägganden om ytterligare åtgärder, om man bedömer att det krävs. Ytterst kan Grekland bötfällas om landet inte lever upp till EU:s krav.

Grekland sätts under ett slags ekonomiskt-politiskt förmyndarskap, eller nyliberalt tvångstyre. Vänsterflygeln inom premiärminister Papandreous eget parti, Pasok, är uttalat kritisk. Bönderna har under flera veckor blockerat vägarna och brandmännen demonstrerat i Aten. De offentligt anställda protesterar utanför parlamentet med banderoller, sovsäckar och tält. Deras fackliga organisationer planerar massdemonstrationer och hotar med politisk generalstrejk.

Som så många gånger förut verkar det krävas tragedier för att vissa politiska debatter ska få utrymme. I fallet med klimatfrågan såg vi hur den diskussionen verkligen kom igång efter ett fler tal klimatkatastrofer så som Orkanen Katrina. Vi ser likaså nu hur de två dödade svenska officerarna gör att det nu skapas en debatt om den svenska närvaron i Afghanistan.

Det olyckliga med att debatten förs vid dessa tragiska tillfällen är att den lätt kan manipuleras och den riskerar att bli osaklig. Det är därför viktigt att i dagens situation stå emot de nationalistiska och militäriska strömningar som i detta läge ropar efter fler svenskar soldater i Afghanistan.

En ökad militärnärvaro, som den Obama föreslår, kommer endast leda till att konflikten eskalerar. Även om de svenskar som befinner sig i Afghanistan ska spela en annan roll än USA:s trupper är det svårt för såväl afghaner som för utomstående att se någon väsentlig skillnad. Faktum är att en överväldigande majoritet av de deltagande länderna i ISAF är NATO-länder och att hela ISAF står under USA-lett NATO-befäl.   

Oavsett om invasionen var rättfärdigad från början eller inte så minskar legitimiteten för USA:s närvaro för varje dag som går. De som blir lidande av en utdragen konflikt är alltid civilbefolkningen.

Det viktiga i detta läge är att USA tar sitt ansvar i att stödja det Afghanska byggandet av ett demokratisk Afghanistan genom en mindre aggressiv politik, minskat antal soldater och ökade humanitärt och ekonomiskt stöd. Sverige bör ta hem sina soldater och istället satsa på demokratifrämjande hjälparbete som fokuserar på att förebygga konfliktorsakerna istället för att vara en del av dem.  

Se också gärna denna bra intervju med Lars Ohly på SVT.

Cecilia Wikström (fp) vill att riksdagen efter valet ska utfråga de svenska ministrarna efter samma modell som används då EU-parlamentet frågar ut kommissionens kandidater (DN-Debatt den 3/2).  

Nu går det inte att jämföra EU-kommissionen med en nationell regering, som via ett högt valdeltagande fått väljarnas och riksdagens förtroende. Och som kan ställas till ansvar och röstas bort i kommande val av väljarna. 

 Kommissionen, byråkratin, har en påtaglig makt i EU. Det är endast kommissionen som kan utarbeta förslag till lagar. De har också rätt att anmäla medlemsstaterna för fördragsöverträdelser, vilket tvingar medlemsländerna att ändra på sina beslut. Kommissionen styrs till stor del av lobbyistgrupper. Och de behöver inte redovisa vilka som står bakom deras förslag.  

Kommissionen har också rätt att fylla ut olika lagar som rådet och parlamentet fattat beslut om. Vilket brukar förändra lagarnas innebörd.  Trots att kommissionens möten är hemliga så har det sipprat ut att det bara i yttersta undantagsfall sker några omröstningar om lagar i kollegiet. Generaldirektoraten (motsvarande svenska departement) sänder ut sina förslag på mail. Om det saknas invändningar från andra direktorat så anses förslagen som antagna.  

 Utfrågningarna av kandidaterna är till stor del ett spel för gallerierna. Under de utfrågningar som jag kunde följa så var svaren från kandidaterna anpassade till vad parlamentarikerna önskade höra. Bortsett från den bulgariska kandidaten som inte höll måttet rent kunskapsmässigt i biståndsfrågorna.  

Den rumänska kandidat som ska ha hand om jordbruket utlovade att varenda region i hela EU ska få bibehålla och även öka sina jordbruksbidrag. Och den kandidat som kommer att ansvara för regional- och strukturfonderna var lika tillmötesgående för det utskott som handhar dessa frågor.  

Samtidigt så har kommissionen självt föreslagit en radikal förändring av dessa två stödformer.  Det blir mer och mer orimligt att 80 procent av budgeten går till just dessa verksamheter.  

Så vem kan man lita på?

Kan rekommendera ett sevärt klipp på SVT som berör mitt föregående inlägg.

Thomas Hammarberg som är Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter är inne på samma linje som jag och går till hård kritik mot Ewa Björling (m). Särskilt intressant är kopplingen han gör mellan de rasistiska strömningar som nu går genom Europa och de många tvivelaktiga beslut som regeringar i samma länder tar.

Som jag har skrivit tidigare lämnar EU:s flyktingpolitik mycket att önska. Likaså tror jag att många med mig haft en tro att åtminstone Sverige, oavsett regering, skulle stå upp för utsatta mänskors rätt till asyl. Just av denna anledning bli jag extra upprörd när handelsminister Eva Björling i SVT:s Korrespondenterna avslöjas arbeta för att sälja avancerad övervakningsutrustning från statliga Rymdbolaget till regimen i Libyen. Senare i Aktuellt försvarar hon sig med att: “… det är varje stats rätt att övervaka sina gränser”. Det är alltså detta som är grunden vad än Björling senare säger för att sminka över sin kalla människosyn. Precis som Amnesty påpekar bidrar Sveriges regering således till att hindra människor i en mycket utsatt situation från att utöva sin mänskliga rättighet att söka asyl i EU.

Den andra förklaringen till detta agerande är som så många gånger tidigare rena ekonomiska intressen från svenska företagen och från svenska staten. Som vanligt när högern blir kritiserad för att ekonomiskt och politiskt understödja diktaturer svarar de som handelsminister Ewa Björling (m) gör:

“svenska företag är faktiskt bäst i världen på mänskliga rättigheter och kan sprida en mycket bättre förebild i Libyen för människorna som bor där” hon fortsätter med att “… det bästa sättet att försöka vara med och påverka i de länder där det finns konflikter, där det är avsaknad av mänskliga rättigheter, som i Libyen, det är att vara närvarande och visa på något annat, och då är vi väldigt goda förebilder” (SVT).   

Vad ingen annan människa förutom handelsministern förstår är hur att ekonomiskt och militärt stödja en stat kan motverka den styrande regimens auktoritära agerande? Tvärtemot vad Björling säger ger den svenska handelspolitiken legitimitet åt Libyens regim och stödjer ett fortsatt inhumant behandlande av de tiotusentals som försöker ta sig in i Europa med drömmen om en bättre framtid.

Island och Norge är en del av EU:s inre marknad genom det så kallade EES-avtalet. Det innebär att EU:s regelverk såsom utstationeringsdirektivet och EU-domstolens avgöranden när det till exempel gäller fri rörlighet för tjänsteföretag, gäller även Island och Norge.

Norges regering har fått en så kallad öppningsskrivelse om ett eventuellt fördragsbrott från Eftas övervakningsorgan ESA [i praktiken EU-kommissionens förlängda arm i EES-länderna] på grund av en bestämmelse i föreskriften om löner och arbetsvillkor i offentliga kontrakt, som antagits med stöd av lagen om offentlig upphandling. Bestämmelse syftar till att uppfylla krav i ILO:s konvention nr 94 som Norge ratificerade 1996. ESA misstänker att den strider mot EU:s utstationeringsdirektiv, så som EU-domstolen tolkat det i Rüffertmålet [en tvilling till Lavaldomen].

Islands utstationeringsdirektiv ålägger utländska företag restriktioner som strider mot EES-avtalet och mot utstationeringsdirektivet, enligt ett motiverat yttrande till den isländska regeringen från ESA, i slutet av november. Dels lägger den fast formaliteter som i praktiken innebär att det krävs ett förhandsgodkännande av det utländska företaget, dels innehåller den regler som ska garantera de utstationerade arbetstagarna rätt till sjukledighet och arbetsskadeförsäkring vilket direktivet inte tillåter, enligt ESA.

Återigen har vi fått konkreta belägg för att EU är ett marknadsliberalt projekt som syftar till att främja näringslivets intressen av fri rörlighet för kapital, tjänster och varor på bekostnad av löntagarnas och deras fackliga organisationers intressen.

Eva Björling (m) är den minister som kanske märks minst utav regeringens ledamöter.

Och det kan bero på att hon är handelsminister. Dessa frågor bestäms nämligen av EU. Vid till exempel WTO-möten så är det EUs handelskommissionär som håller i taktpinnen. Ministrarna utgör främst dekoration.

Men den fråga Björling vill komma ut med och ta upp under veckan i ministerrådet  rör svensk export av snus till alla EU-länder. Trots att det är en hälsofråga.

Snusförbudet bygger på ett EU-direktiv från 1992.  EU ville förhindra att ytterligare en tobaksprodukt skulle introduceras i medlemsländer där den ännu inte hade haft någon spridning. Sveriges enda permanenta undantag i EU-förhandlingarna rörde just snuset.

Rätt att tillverka och använda inom landet,  men inte att sprida giftet till andra länder.

I maj 2003 hänsköt även High Court i Storbritannien frågan om snusförbudets laglighet till EG-domstolen. EG-domstolen meddelade sitt utslag den 14 december 2004. Domstolen ansåg att direktivet om snusförbud är förenligt med EU-rätten och att det därför kan vara kvar.

Man kan fråga sig om varför just snusfrågan har blivit Eva Björlings enda synbara fråga. Har hon inga andra frågor att driva? Eller är hon i klorna på tobakslobbyisterna?

Hur kan man tro att vi ska få fred i Mellanöstern när EU-parlamentets delegation för Israel vägrar möta EU-parlamentets Palestina-delegation?

För det är den nedslående sanningen, enligt mejl jag fått från EU-parlamentariker i Palestinadelegationen. De föreslog möte men Israeldelegationen ville inte.

Och då har delegationerna inte på något sätt tagit ställning i konflikten mellan Israel-Palestina. Men det räcker tydligen med namnet Palestina för att Israel-delegationen ska vägra prata med dem. Sorgligt.

En fråga som kan explodera under hösten rör parternas rätt att förhandla om avtalspensioner. Frågan kan bli lika stor som Lavaldomen. Nu gäller det den kommunala sektorn.

Kommissionen har anmält Tyskland till EU:s domstol. De anser inte att Tyskland har rätt att reservera förvaltningen av tjänstepensioner i kommunerna för tyska försäkringsbolag.

Utan anbud ska läggas ut till alla försäkringsbolag inom EU och EES.

Tanken är att de bolag som lägger de billigaste anbudsförslagen ska vinna upphandlingen.

Inte de mest solida eller de bolag som inte riskerar konkurs.

I Tyskland, liksom Sverige, Danmark, Österrike och Norge bestäms många avtalspensioner inom kommunerna genom kollektivavtal. Parterna kommer också överens om vilka bolag som ska sköta avtalspensionerna. Det är en del av partsautonomin och det är en viktig del av spelet om löner och andra arbetsvillkor.

Sverige har ställt sig bakom Tyskland genom att ”intervenera” vid de muntliga förhandlingarna i EUs domstol. Detta efter att såväl Arbetsgivarna som facket uppmanat dem att göra det.

I kommissionens anmälan finns ett viktigt tillägg som går ut på att den tyska grundlagens regler om avtalsfrihet inte kan överordnas reglerna för offentlig upphandling.

Det finns inget generellt förbehåll för avtalsfrihet i EU-rätten, hävdar de.

Nu är det viktigt att bilda opinion. Generaladvokatens yttrande väntas i april. Dom kanske avkunnas mitt i valrörelsen. Då vet vi säkert om domen är generellt verkande inom hela EU eller endast gäller Tyskland.

Dagens Nyheters ledarredaktion menar att Sveriges försvars- och säkerhetspolitik har förändrats i grunden. Det har inträffat ”ett historiskt skifte” och vilket medfört att ”alliansfriheten är illusorisk och bör överges”.

Vad är det som har hänt? Jo, EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, har trätt i kraft. Därmed har Sverige ”lovat att hjälpa andra EU-länder vid konfliktsituationer”. Lissabonfördraget slår i artikel 42 fast att medlemsländerna är ”skyldiga att ge […] stöd och bistånd med alla till buds stående medel” om någon av unionens medlemsländer skulle utsättas för väpnat angrepp.

Det är svårt att argumentera emot ledarredaktionens konstaterande. Problemet är bara att militariseringen av EU och avskaffandet av den svenska alliansfriheten strider mot förutsättningarna för det svenska medlemskapet i EU. Sverige ansökte om medlemskap i EU med förbehåll för neutralitetspolitiken och vid tiden för den svenska folkomröstningen försäkrades medborgarna från hela det EU-positiva etablissemanget att den traditionella svenska säkerhetspolitiken inte skulle påverkas av ett medlemskap i EU.

Och så har det låtit vid varje fördragsändring som har gjorts inom EU sedan Sverige blev medlem, Amsterdamfördraget, Nicefördraget och nu senast Lissabonfördraget. Det svenska EU-etablissemanget – från moderaterna till EU-positiva socialdemokrater – har försäkrat att den svenska alliansfriheten förblir opåverkad. EU-kritikernas varningar om motsatsen har arrogant viftats bort.

Men idag, när Lissabonfördraget med en ömsesidig försvarsförpliktelse av Nato-modell, efter mycket mörkande och myglande är på plats, då är det dags att låta de motsträviga medborgarna bli informerade om vad som avtalats över deras huvuden. ”Den enda rimliga slutsatsen är att Sverige bör överge alliansfriheten och ansöka om medlemskap i Nato”, skriver DN:s ledarredaktion.

Om man vill kalla det som skett för bedrägligt förfarande, eller något ännu fulare är en smaksak.