Eva-Britt Svensson (v)

Parlamentet röstade idag igenom en resolution som riktar hård kritik mot det sätt som ACTA-förhandlingarna har ägt rum. ACTA som står för “Anti Counterfeiting Trade Agreement” är en internationell överenskommelse som berör patent- och upphovsrättsfrågor.

Förhandlingarna har dock hållits hemliga för såväl EU-parlamentet som EU:s medborgare.  Upphovsrättslobbyn i USA med storbolagen i spetsen har dock fått både tillgång till och inflytande över processen.

Det är helt oacceptabelt att medborgare och parlamentsledamöter inte har möjligheten att följa de förhandlingar som ska leda till ny lagstiftning. Denna, en av öppenhetens och demokratins mest grundläggande principer, gäller alltså inte när storbolagens intressen är hotade.

Jag höll ett kort tal om detta under dagens debatt i EU-parlamentet.

(För att hitta talet klicka på “Handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) ” under Ämnen till höger, klicka sedan på Eva-Britt Svensson under Övriga talare)

Försvarsmakten planerar en samövning med det amerikanska flygvapnet på svenskt territorium. Bland annat ska bomfällning övas.

Ett 20-tal amerikanska stridsflygplan och närmare 250 amerikanska soldater ska enligt planerna stationeras på flygflottiljen F 21 i Luleå.

Övningen är tänkt att hållas under två veckor i slutet av juli och början av augusti och det är det amerikanska flygvapnet i Europa, United States Air Force Europe, USAFE, som har tagit initiativet. Bland annat planeras bombfällning av övningsammunition vid skjutfältet Lomben i Norrbotten. Även Försvarets Materielverk, FMV, ska vara delaktiga i operationen.

Om högerregeringen ger sitt tillstånd, blir det inte första gången som svenska och amerikanska militära styrkor samövar i Sverige. En liknande övning, Loyal Arrow, hölls i Luleå sommaren 2009. men då deltog, utöver USA, nio andra EU-länder. Skillnaden är att den här övningen är bilateral, det är bara Sverige och USA som deltar.

Övningen Loyal Arrow kritiserades hårt av bland annat Vänsterpartiet, vi ansåg att övningen var ett uttryck för att den svenska militära alliansfriheten håller på att avvecklas. Steg för steg och i smyg håller högerregeringen under utrikesminister Carl Bildts befäl på att ansluta Sverige till krigsalliansen Nato.

Vänsterpartiet tillsammans med de två andra rödgröna oppositionspartierna har deklarerat att om vi vinner valet i höst kommer militärövningar med Nato att omgärdas av långt fler restriktioner än i dag. Övningar på svenskt territorium kommer inte att accepteras. Till exempel.

Inom Internationella Relationer betraktas liberalismen som en idealistisk teori. Tobias Schelin visar med tydlighet i sin insändare i Sundsvalls Tidning hur företrädare av denna teoribildning balanserar farligt nära naivitetens rand.

Schelin lyckas med konststycket att få EU och Euron att låta som ett demokratiprojekt. Om det är något EU inte är så är det just detta. Smått obegripligt blir det när han i nästa andetag förespråkar en ny folkomröstning om EMU. Var finns det demokratiska i att majoritetens beslut inte respekteras?

Schelin skriver också om min “socialistiska definition” av federation. Problemet är att hur än han försöker definiera federation som demokratiskt eller nära medborgarna kommer han alltid att hamna fel i fallet med EU. Om Sveriges landskap skulle bilda federationen Sverige skulle medborgarna med Schelins definition komma närmare makten. Men att Sverige som land går med i federationen EU kan aldrig innebära att makten kommer närmare medborgarna.

Faktum är att EU inte är en demokratisk institution. Detta har heller aldrig varit tanken med EU. Själva poängen är den gemensamma marknaden. Även om Sveriges riksdag och domstolar förespråkar, låt säga, förbud mot barnreklam räcker det med att EU-domstolen slår fast att detta strider emot den fria konkurrensen på den gemensamma marknaden för att Sverige ska bli tvungen att upphäva sitt förbud. Detta oavsett hur mycket svenska folket än tycker att förbud mot barnreklam är bra. Det är den fria konkurrensens evangelium som predikas i EU och detta står ofta i rak motsättning till demokratins principer.

Det intressanta med debatten om EU och Euron är de tvära kasten i förespråkarnas argumentation. När de ekonomiska argumenten brister plockas de politiska fram och vise versa. “Okej Euron kanske inte leder till ekonomisk framgång men det är i alla fall ett fantastiskt fredsprojekt” eller varför inte “det spelar ingen roll att EU har stora demokratiska brister, den gemensamma marknaden innebär ju så stora ekonomiska fördelar”.

Den bistra verkligheten visar dock att EU-projektet varken går att rättfärdiga utifrån ekonomiska eller politiska argument. För exempel på detta är det bara att se på den aktuella ekonomiska situationen i Grekland eller att titta på svenskarnas röstdeltagande i senaste EU-valet.

De senaste månaderna har debatten om föräldraförsäkring exploderat. Det var svårt att föreställa sig alla känslor denna har rört upp.

Debatten har i snabba svängar rört sig mellan tal om individualiserad till EU:s “mammaiserade” föräldraförsäkring.

När jag har argumenterat för en försäkring som delas lika av båda föräldrarna har det från högerhåll hätskt pratats om förmynderi och maktfullkomlighet. Men dessa skribenter stoppar hellre huvudet i sanden än ser att föräldraförsäkringen är en av de få försäkringar som inte är kopplad till individen utan istället till familjen. Naturligtvis ska man kunna leva som en familj men det riktiga förmynderiet sker när staten bestämmer vilka konstellationer av personer som ska få räknas som familj och således kunna utnyttja försäkringen.

Fria Tidningen skriver intressant om EU:s “mammaledighetsdirektiv”.

Marie Nordberg från Karlstads universitet diskuterar på ett bra sätt problemen med föräldraförsäkringens kvinnofokusering.

Hennes förslag att den första tiden efter graviditeten bör betraktas som sjukfrånvaro snarare än föräldraledighet är mycket intressant. Detta skulle ge varje mamma friheten att stanna hemma så länge som det krävs för att återhämta sig utan att blanda in tvång. Vidare skulle föräldraledighetens mamma-fokusering kunna brytas.

Tidigare inlägg i debatten: Aftonbladet, DN, DN-debatt, SVT, och på min blogg 24/2, 1/3, 2/3

Under valrörelsen inför EU-parlamentsvalet förra sommaren uttalade Folkpartiets toppkandidat Marit Paulsen att hennes viktigaste uppgift skulle bli att i grunden förändra EU:s jordbrukspolitik och radikalt minska jordbruksbudgeten. Men förutsättningen var att Lissabonfördraget skulle komma att träda ikraft eftersom det ger EU-parlamentet inflytande över EU:s jordbrukspolitik. Om inte förklarade Paulsen att hon lika gärna skulle kunna åka hem från Bryssel.

Den 1 december trädde Lissabonfördraget i kraft och sedan dess pågår det en diskussion i EU-parlamentet om unionens framtida jordbrukspolitik. Marit Paulsen är engagerad när parlamentet för första gången får vara med och besluta om jordbruksbudgeten. Det är också en av hennes partigruppsvänner, den brittiske liberalen George Lyon, som ska ta fram parlamentets ståndpunkt inför förhandlingarna med medlemsländernas regeringar.

Men Lyon har inga förhoppningar om att Paulsens löften om grundläggande förändringar av jordbrukspolitiken ska infrias.

”Det finns starka krav på nya sorters regleringar från Frankrike, Spanien och Grekland, och de nya EU-länderna kräver ökat stöd till sina bönder. Det blir tufft nog att se till att behålla de reformer med kraftigt minskade prisstöd som genomförts de senaste åren”, sade George Lyon vid en pressträff i Bryssel.

Men Marit Paulsen är oförtrutet optimistisk om radikala förändringar och tror på en halvering av jordbruksbudgeten: ”Men den revolutionen kan inte komma inifrån EU. Det är konstigt att inte konsumentföreningar, fack och näringsliv ger sig in i den här debatten.”

Om det nu är så att det är den utomparlamentariska kampen som kan förändra EU:s närmast groteska jordbrukspolitik, då uppstår frågan om varför det var så viktigt för Marit Paulsen att vinna plats i EU-parlamentet. Är det dags att åka hem nu?

Knappt halvvägs genom det sammanlagt två veckor långa mötet av FN:s kvinnokommission i New York står det redan klart att kvinnor världen över får nöja sig med status quo. Inga nya engagemang eller åtgärder har definierats.

En ynklig en-sidas, intetsägande deklaration är vad vi tydligen ska nöja oss med.  Denna har dessutom färdigställts bakom lyckta dörrar och var icke förhandlingsbar redan när mötet öppnades i måndags. Proffsdiplomaterna har gjort sitt, politiker och föreningsaktiva göre sig icke besvär. Som ordförande för en elva-kvinnors delegation från jämställdhetsutskottet i Europaparlamentet känner jag en oerhörd besvikelse. En besvikelse som mina kollegor från utskottet delar.

Vi upplever just nu en global situation och ekonomisk kris som är mer kritisk än på länge, med stigande fattigdom och allt större ojämlikheter. En utveckling som drabbar kvinnor alldeles särskilt. Att i ett sådant läge inte leverera några som helst engagemang och åtgärder är inget annat än ett svek till kvinnor världen över.

EU-delegationen anser att problemet och ansvaret för det klena resultatet måste åläggas någon annan. Inte särskilt förvånande inställning tänker jag (undrar vad de andra delegationerna säger?). Inte desto mindre helt orimlig och oacceptabel inställning. Det är bara att konstatera att EU och medlemsstaterna inte bemödat sig tillräckligt för att försäkra sig om att det skulle bli ett positivt resultat.

Dessa möten kräver viss framförhållning, och för att försäkra sig om positiva och handlingskraftiga resultat hade det krävts mer handlingskraft av den svenska regeringen under sitt EU-ordförandeskap för att dra upp riktlinjerna för förhandlingarna och de resultat man hade velat försäkra sig om. Det är bara att konstatera att den svenska regeringen inte haft någon sådana ambitioner. Det nuvarande spanska EU- ordförandeskapet verkar fortsätta på ungefär samma linje.

Även om regeringskansliet producerat en intressant rapport om hur Peking-plattformen implementerats i EU, så är det inte samma sak som att i sitt EU-ledarskap försäkra sig om att femtonårs uppföljningen av FN:s kvinnokonferens blir en politiskt viktig händelse som kan bidra till att kvinnors liv förbättras världen över!

Allt är dock inte dystert. Bland det mest positiva som möjliggörs under sådana här stora FN möten är möten med aktivister och feminister från olika delar av världen. Under ett seminarium anordnat av UNIFEM får vi möjlighet att utbyta strategier för att bekämpa våld mot kvinnor. I ett annat rum pågår diskussioner om hur prostitution och kvinnohandel ska bekämpas, där blickarna med entusiasm riktas mot den svenska och norska lagstiftningen som kriminaliserar köparna. Kvinnors och flickors utbildning står i centrum för ytterligare ett seminarium.

Men återigen ger detta möte anledning till oro för framtiden. Hundratals aktivister, NGOs, och fackföreningsrepresentanter har åkt hit, bara för att få reda på att deras närvaro inte är önskad. FN har tillämpat mycket strikta regler där många har nekats pass till FN-byggnaden för att kunna följa mötet och träffa sina beslutsfattare. De som var lyckliga nog att få ett pass var tvungna att köa i timmar, ibland åtta-nio. Denna inställning till och behandling av NGOs bådar inte gott för FN och kvinnors rättigheter. Insynen och påtryckningar från föreningar och rörelser är ofta avgörande för att åstadkomma något sånär progressiva resultat i dessa typer av förhandlingar.

Såhär halvvägs genom mötet finns fortfarande möjligheten att en resolution om FN:s nya ‘jämställdhetsstruktur’ kommer presenteras. Ett minimum i min mening, nu när inget övrigt tydligen är att förvänta. Återigen säger sig EU länderna vara mycket positiva, men utvecklingsländerna beskylls för att blockera. Kanske använder de denna förhandling som en möjlighet att försäkra sig om att de rika länderna engagerar sig ytterligare vad gäller finansiering och bistånd? Det vore väl inte så märkligt i så fall. Det är hög tid att de rika länderna försäkrar FN:s medlemsstater i syd om en bättre fördelning av världens resurser och en rättvisare handel – och att detta går hand i hand inrättandet av en stark, välfinansierad FN struktur för kvinnors rättigheter och utveckling.

Kaos har den senaste tiden blivit ett normaltillstånd för landets tågresenärer. Länge var ”inställda tåg” den största rubriken på SJ:s hemsida.

Att anklaga politikerna för vädret är kanske att gå väl långt, men deras beslut i riksdagen om att avreglera järnvägsmarknaden har starkt bidragit till det kaos som vintervädret har medfört.

Den avreglering, bolagisering och privatisering av det statliga ansvaret inom transport- och kommunikationsområdet som påbörjades på 80-talet har i dag löpt linan ut. I dag kan vi se effekterna av denna marknadisering. Numera är de ekonomiska aspekterna av varje enskild verksamhet avgörande för så kallade affärsmässiga beslut som affärsdrivande verk och privata entreprenörer fattar.

Att skälla på SJ, Banverket eller någon annan av de aktörer som rör sig på denna så kallade marknad är därför meningslöst. De handlar alla i enlighet med den ekonomiska modell som de tilldelats. Ansvaret är de politiker, såväl socialdemokratiska som borgerliga, som har genomdrivit och vidareutvecklat denna avreglering, bolagisering och privatisering av järnvägstrafiken.

Marknadiseringen av järnvägstrafiken är oaktat snön och kylan ett fiasko. Ständiga upphandlingar med pressade priser leder till ett stressat och bristande underhåll. En entreprenör med lägsta bud kan helt enkelt inte räkna in kostnaderna för en eventuell kall vinter.

Men detta marknadsliberala dårskap kommer att fortsätta. Den senaste järnvägsutredningen som kom 2008 hade direktiven att skapa ökad konkurrens. Och som så ofta är det Bryssel som spökar i bakgrunden. EU vill öka konkurrensen inom järnvägssektorn och göra det enklare för järnvägsbolag att verka i andra EU-länder. Godstrafiken har öppnats för konkurrens. Persontrafiken ska vara fullt konkurrensutsatt senast 2010.

Den borgerliga regeringens totala avreglering och utförsäljning av järnvägstrafiken måste stoppas. Sverige behöver ett sammanhållet järnvägsnät med SJ och Banverket som huvudmän och samhällets behov av väl fungerande kommunikationer som huvudmål.

En ledare bör vara utmanande men också saklig. Martin Tunströms ledare (SMP 28/2-10) innehåller tyvärr inte några av dessa aspekter.

Tunström lyckas på något konstigt sätt framställa mig som positiv till EU-lagstiftning. Vänsterpartiet som är Sveriges enda EU-kritiska parti i EU-parlamentet är emot flertalet av de områden EU beslutar på. Att det finns vissa områden där EU-lagstiftning, som tex miljöfrågor, kan ha fördelaktiga effekter betyder inte att detta gäller för alla områden. Vi vet att EU på ett brutalt sätt har tvingat Sverige att ge upp allt från förbud av reklam riktat till barn och alkoholrestriktioner till fackliga rättigheter och nu även familjepolitiska framgångar. Allt är inte svart eller vitt. Det är inte att hyckla att tycka att EU: s miljöarbete ibland är konstruktivt samtidigt som dess överordnande av den interna marknaden är destruktivt.

I samma andetag argumenterar Tunström för hur dåligt det är att mamman tvingas stanna hemma medan mannen istället har rätt att välja. Tunström slutar med att beklaga sig över att makthavarna stämplar jobbande kvinnan som omoderna. Sammantaget ger detta en bild av mig där jag som makthavare skulle vara för denna inskränkning av kvinnors möjligheter. Mer felaktigt kan de knappast bli.

Tunström lyckas tyvärr inte se komplexiteten i frågan om föräldraledighet. För samtidigt som denna lagstiftning innebär en förbättrad situation för stora delar av EU:s kvinnor så cementerar den förställningen att barnet är kvinnans ansvar. Dessutom gör direktivet att länder som Sverige, vilka är i framkant, hålls tillbaka. Av denna anledning lade jag ändringsförslag mot just dessa negativa effekter. Tyvärr röstades de ner av den europeiska högern.

Det är viktigt att förstå att den primära anledningen att såväl högern som Tunström är emot direktivet om föräldraledighet inte har att göra med deras syn på EU. När Sverige gick med i EU fanns redan ett direktiv om föräldraledighet. Det som nu röstas om är endast en uppdatering. Således accepterade Ja-sidan i folkomröstningen redan då indirekt denna lagstiftning.

Vidare förespråkar såväl den svenska högern som den i EU en utvidgning av EU: s makt och de områden som är under dess inflytande. Grunderna till högerns motstånd mot föräldraledighetsdirektivet måste därför sökas någon annanstans.

Det enkla svaret är att högern genom alla tider har varit emot olika gemensamma trygghetsförsäkringar. Så också föräldraförsäkringen.

Familjen (ironiskt nog är det i alla andra fall individen de pratar om) ska själva köpa försäkringen och de som inte har råd med detta får helt enkelt ingen försäkring. Kvinnan ska stanna hemma med barnet eftersom detta är det naturliga rätta. Att detta bygger på falska premisser och leder till ojämställdhet mellan rika och fattiga familjer såväl som mellan kvinnor och män är inget som bekymrar EU:s kristna högergrupp där såväl Moderaterna som Kristdemokraterna ingår.

Vänsterpartiet vill istället ge mindre inflytande till EU och samtidigt ha en stark och progressiv, jämställd föräldraförsäkring i Sverige.

Svar på Gunnar Hökmarks (m) utspel mot mig på politikerbloggen

Gunnar Hökmark, Det är definitivt inte jag som har föreslagit att EU ska reglera föräldraledighet. Det är bl a ditt parti som drev frågan om ja till medlemskap och redan då fanns ett s k mammaledighetsdirektiv och det är som konsekvens av medlemskapet som nu kommissionen lagt förslag till att revidera detta direktiv.

Däremot kan jag berätta för dig – om du inte redan är medveten om det – att ledamöter från din politiska grupp i jämställdhetsutskottet inte bara vill reglera ledigheten utan också ha regler och uppmaningar om amning, nattarbetee, övertid m m.
Tack och lov så har inte majoriteten varken i din eller andra grupper accepterat dessa förslag hittills.

Idag antog EU-parlamentet en bra resolution inför FN:s möte om kvinnors rättigheter. Vi i EU-delegationen kommer att ta med oss denna till New York på måndag.