Eva-Britt Svensson (v)

När länderna godkände Lissabonfördraget var det få, om ens någon, som visste hur den så kallade utrikestjänsten (EEAS) skulle fungera i detalj. Dels tolkades skrivningarna i fördraget olika och dels fördes ingen debatt om frågan i medlemsländerna.

Nu har en kompromiss slutits mellan det spanska ordförandeskapet, förhandlare från EU-parlamentet och Catherine Ashton (utrikesministern) och hennes medarbetare.

Beslut tas i parlamentet anmärkningsvärt nog före det att medlemsländerna samlat fått säga sitt. Ländernas utrikesministrar träffas först den 26 juli.

Skälet till dessa snabba ryck är att man vill låsa upp medlemsländerna till den gjorda kompromissen. Brottsrubriken skulle kunna sättas ”försök till superstatskupp”.

Ett land som inte har makten över sina egna beslut som rör förhållandena till sin omvärld är egentligen inget fullvärdigt land. Möjligen ett protektorat, en koloni eller en delstat. Men ingen sjävständig stat.

Kompromissen är mer tydligt överstatlig och militaristisk i sina slutsatser än det ursprungliga förslaget. Försvarskomponenten markeras tydligare.

Många länders parlament och regeringar tycks ha levt i en föreställningsvärld att det skulle röra sig om ett strikt mellanstatligt samarbete.

Det är korrekt i ett avseende, besluten ska i formell mening fattas enhälligt av utrikesministrarna. Men reellt kommer det hela att styras överstatligt genom att EU-kommissionen får monopol (gemenskapsmetoden) på att utarbeta alla förslag till EUs programverksamhet som rör externa relationer. Och dessutom ansvara för driftsbudgeten för verksamheten.

Parlamentet har ingen medbeslutanderätt med rådet när det gäller själva ramverket.

Men däremot rätt att kontrollera budgeten och besluta om ansvarfrihet.

Om EU vill satsa på nya militära trupper någonstans i världen så måste utrikestjänsten delge parlamentet information om kostnaderna för projektet. Det torde inte stöta på patrull. Parlamentet är knappast återhållsamt när det gäller att öka budgetutgifterna.

Den administrativa delen av EEAS ska finansieras med en egen budgetpost med samma förfarande som i övrigt gäller för ansvarsutkrävande för EU-institutionerna, bortsett från ECB.

En översyn av EEAS görs under 2013.

Det kommer att anställas 7- 8000 diplomater och tjänstemän.

Många av dessa ska verka i de 136 delegationer (ambassader) som inrättas över hela världen och talar för alla EUs länder.

Kompromissen slår fast att de tre första åren ska 60 procent av diplomattjänsterna och andra fasta tjänster bestå av folk från kommissionen och rådets fasta sekretariat i Bryssel.

40 procent kan hämtas från medlemsländerna, men då som tillfälligt anställda (temporary agents) tills i mitten av 2013, då översynen ska vara klar.

Kompromissen avvisar att det ska införas kvotering vid rekryteringen för medlemsländernas räkning. Istället nämns den mer vaga formuleringen om ”hänsyn till geografisk och könsmässig balans.” Däremot införs det de facto en kvotering på 60 procent till förmån för EU-byråkraterna.

2 Kommentarer to “EUs super-UD”