EMU kräver avreglering av arbetsmarknaden
I en DN-artikel den 3 januari 1999 framförde den dåvarande EU-kommissionären Anita Gradin (s) några tunga ekonomiska argument mot EMU. Hon konstaterade att EU inte är något lämpligt område för en gemensam valuta. De regionala skillnaderna är stora, ländernas industristruktur skiljer sig åt och ekonomiska kriser kommer att påverka länderna olika. Sedan skrev hon att nationella ekonomiska kriser inte kan bemötas med penningpolitiska medel (ränte- och växelkurspolitiken). Hon konstaterade att inte heller finanspolitiken kommer att var till någon större hjälp mot ökad arbetslöshet eftersom stabilitetspakten i stor utsträckning förhindrar länderna från att stimulera ekonomin. Återstår då att satsa på så kallade strukturella reformer och en väl fungerande arbetsmarknad, vilket ”borde gynna tillväxten och sysselsättningen på lite längre sikt”.
Med strukturella reformer och en väl fungerande arbetsmarknad menas framför allt en hög grad av löneflexibilitet och arbetskraftsrörlighet. Lönebildningen måste decentraliseras och mjukas upp. Arbetsmarknaden måste avregleras. Det gäller speciellt reglerna för konflikt- och arbetsrätt på arbetsmarknaden. Socialförsäkringarna måste bli mer individuella. Skatterna måste sänkas och privatiseringarna ökas.
En avreglering av arbetslivet är ett slags dolt konvergenskrav, förklarade SAF:s vice ordförande Sune Ehring i en intervju 1996: ”Vi kan inte ha stelare regler än andra.” Det är också detta budskap som marknadsförs av de styrande inom EU, framför allt EU-kommissionen i Bryssel och ECB-direktionen i Frankfurt.
Kom ihåg detta i dag när ledarredaktionerna på de borgerliga morgontidningarna ihärdigt propagerar för en ny folkomröstning om att ersätta kronan med euron. Bakom floskler om att vi ska vara solidariska med de länder som nu drabbas av eurons baksida i form av massarbetslöshet och sociala nedskärningar finns det en dold politisk agenda.
Det är problemet med EU-medlemsskapet, eftersom EU är så pass liberalistiskt ordnat med fri rörlighet av varor, tjänster, arbete och kapital, känns det som att det är en tidsfråga innan detta börjar, med en rejäl sked, skopa ur det som är den svenska välfärden, och den svenska korporatismens arv. Allt vi byggt upp under 100 år gällande arbetarnas rätt att inte bli förtryckta och körda med, kollektivavtal, allas rätt till välfärd osv.
Marx känns helt plötsligt än mer aktuell ju mer EU lägger sig i den svenska modellens reglerade marknad. Diskussionen kring huruvida EU är en mellanstatlig organisation eller en överstat känns mer och mer färdigdiskuterad till det senare, särskillt i och med det du skrivit om Lissabonfördragets utrikespolitik. Det blir mer och mer “Ett EU” so to speak, federalstatsvibbarna blir bara mer och mer tydliga. Tur att vi än så länge står utanför EMU och att vi har vettiga representanter som Eva-Britt i EU!