Utrikestjänsten – en ny stat i den framtida EU-staten
När partisekreteraren Sten Andersson övertalades att bli utrikesminister så lär Olof Palme ha beskrivit arbetet för honom som ett halvtidsjobb. Resten av tiden kunde han ägna åt partiarbete, påstås Palme ha sagt. Sant eller inte, men Palme hade en avig inställning till UD, som han upplevde som en stat i staten.
Det grymtades också i Arvsfurstens palats om att statsministerns ”solospel” i utrikespolitiken var ett störningsmoment för den diplomatiska kåren. Det gällde stödet till den afrikanska befrielsekampen, kritiken mot USAs krigföring i Vietnam, kampen mot apartheid i Sydafrika och engagemanget för de små ländernas ställning och den alliansfria rörelsens utveckling.
Nu har Sveriges ordförandeskap presenterat ett nytt super-UD – en utrikestjänst som ska sortera direkt under EUs nya utrikesminister.
En ny maktapparat växer fram. På liknande sätt som EMU så ska den sväva fritt och vara oberoende i sitt dagliga värv från demokratiskt inflytande.
Utrikestjänsten blir inte enbart som svenska UD en stat i staten Sverige utan blir en stat i EU-staten och bestämmer över 27 länder.
Han eller hon som utses till utrikesminister får en egen separat budget och kan själv bestämma över anställningar i den starka diplomatkår som ska bildas.
Utrikesavdelningen övertar också från kommissionen EUs militära stab och de nu existerande utrikesdelegationerna i världen.
Medlemsländerna får generöst nog behålla ansvaret för konsulära frågor, visa, pass etc.
Handel, bistånd och utvidgning ligger som väntat kvar hos kommissionen. Bortsett från strategiska biståndsprogram där utrikestjänsten ges ”en ledande roll”. Handel och bistånd anses annars inom EU som två sidor av samma mynt. Och för att hantera utvidgningen så går jobbet främst ut på att se till att ansökarländerna anpassar sig till EUs redan beslutade lagar och regler. Och inom detta område så har kommissionen onekligen stor kunskap.
Utrikesministern ges ett starkt mandat för att ta initiativ och att utarbeta förslag om säkerhetspolitik och militära insatser i olika dekar av världen.
I strikt formell mening beslutar EUs toppmöten, Europeiska Rådet, om EUs allmänna och långsiktiga utrikespolitik.
Men utrikesministern blir ensamt språkrör för EU-ländernas utrikespolitik och ges stark reell makt.
Helt oberoende blir han/hon inte. Hänsyn måste tas till de stora länderna.
Såväl Frankrike som Storbritannien behåller fortfarande sina platser i FNs säkerhetsråd.
Förlorarna blir de små länderna, som mister självbestämmanderätten över de centrala utrikesfrågorna.
Palme skulle vända sig både en eller två gånger i sin grav om han kunde ana vad som nu händer inom EU. Och känna olust över att förslaget skamligt nog har presenterats av Sverige.
Ledsen att göra horisonten mörkare än den redan är, men tror inte dessvärre det kommer bli en kvinna på posten som eu:s utrikesminister. Utan kommer väll bli en vit man drygt 45+ , och med “höger” läggning.
Merkel hade ju önskat Schäuble läste jag.
Blir man rädd eller blir man mörkrädd.
Cecilia Malmström gläds åt att EU-eliten till slut lyckades med att köra över tre demokratiskt genomförda folkomröstningar och tvinga irländarna att rösta ja med hot och lämpor. Jag å min sida förtvivlar över hur hon och hennes EU-hyllande vänner behandlar demokratin. Tror de att folket inte förstår vad de håller på med? De förminskar värdet av en röst. Röstar man “fel” så gör tar de om det hela igen och igen tills svaret blir “rätt”. Tragiskt.